:buggat.nu!
   
 



Uppdateras var 5:e dag fram tom bokmässan

Krönika:Den gyllene göken gal i öster

Möte med Märta Tikkanen

Helsingforsbilder

Monika Fagerholm: Kvinna vid vatten

Månens poet:
Lennart Hellsing

Bikeriders for
Jesus

Intervju med
Åsa Larsson

Kalla det vad fan du vill

Daniel  - Tecknare

Beat! Bob Hansson
och Poetry Slam

Stig Claesson
Finland, språket

Torgny Lindgren och mediahistorien

Kulten av skriften

Kjell Westö: Draken
över det moderna
Helsingfors

Gutenberg -
milleniets man?

Ninas resa av
Lena Einhorn

Internationella
författarträffen i
Lahtis

Dumpad av
Per Brinkemo

Konst vid Svansjön

Katarina Kieri om
skrivandet

Herman om Rubinen
och intervju

Rut & Knut av
Carin och Stina

Birgitta Lindqvist:
Ny bok och intervju

Ett skrivande par:
Sten och Agneta

"Ceci tuera cela"

Jerker Virdborg:
Oroande skicklig

Väggarnas poesi

Svart fjäril av
Anna Jansson

Lars Sund intervjuad av
Farran-Lee

Det första
mediakriget

 

 



Trilogin är avslutad. Lars Sund berättar om sitt österbottenepos för Stephen Farran-Lee.

Text och bilder är hämtade från Norstedts förlag.

För tretton år sedan kom den första delen av det som skulle bli en mäktig berättelse om en grupp färgstarka människor från den fiktiva orten Siklax i det högst verkliga Österbotten i det  svensktalande Finland.
Det började med Colorado Avenue om hur änkan efter fackföreningskämpen Ed Ness (eller Edvard Näs) flyttar tillbaka till Finland efter att maken skjutits till döds, och blir känd i  hembygden som Dollar- Hanna.


Andra delen, Lanthandlerskans son (som nominerades till Augustpriset) handlar om Hannas son Otto Näs, smugglarkungen, som är tvungen att fly till USA undan den finländska lagen.
Och i den tredje delen, Eriks bok, handlar det om Dollar-Hannas dotterson Erik Smeds, som också han flyr västerut men av politiska skäl.
Tre generationer, tre utvandringar, tre romaner och en lång resa för Lars Sund. Också han en sorts emigrant, som kom hit i slutet av 70-talet eftersom han träffat en svenska ”och det var lättare att flytta på mig än på henne”. Han är bosatt i Uppsala och arbetade till för några år sedan som journalist på Upsala Nya Tidning. Numera är han författare på heltid.
Så har du då äntligen gått i mål efter tolv år…
–… ja, det har gått sakta som fan…
Hade du tänkt att det skulle bli så här stort?
– Nej, hade jag vetat vad jag gett mig in på hade jag nog bangat ur. Det är ju nästan 1 500 sidor prosa…
…men det är väl slut nu?
– Ja, jag tänker åtminstone inte tills vidare skriva någon fortsättning på den här historien. Den känns väldigt avslutad. Jag insåg ganska tidigt innan jag var klar med Colorado Avenue att den här boken måste få en fortsättning, för det fanns saker kvar som var oberättade. Jag insåg också att jag var tvungen att dra hela historien fram till nutiden. Men att det skulle bli så fruktansvärt omfattande hade jag inte räknat med.
Trots att de tre romanerna i högsta grad är en berättelse så går det utmärkt väl att läsa dem fristående. Det är exempelvis över tio år sedan jag läste Colorado Avenue, men att läsa Eriks bok var inga problem för det.
-
Det är roligt att du tycker det. Jag hade hoppats att varje roman ska kunna stå på sina egna skakiga ben.
Det finns en tydlig historisk närvaro i din roman, och det är också något man hittar hos andra finska och finlandssvenska författare, inte minst Kjell Westö. Krigen,  utrikespolitiken är en ofrånkomlig del av berättelsen, det finns inga skarvar mellan
den ”stora världen” och ”den lilla” – familjen, vänskaperna, vardagslivet.
– Jo, jag tror att vi har en historiemedvetenhet i Finland som på många sätt saknas här. Det beror naturligtvis på krigen, som fortfarande är viktiga minnen. Klyftorna från inbördeskriget 1918 kunde flyta upp till ytan fortfarande när jag var ung på 60- och 70-talen.
– I den nationella berättelsen om Finland ingår en känsla av utsatthet, att vara offer för stora krafter. De flesta i min generation har ju fäder som deltog i vinterkriget och fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Min far blev sårad på karelska näset 1944 och det traumat plus en del ryskt stål som blev kvar i ryggen bar han sedan på i hela sitt liv. Det är på något sätt självklart att man lever starkt med i historien. Historien är på många sätt fortfarande ett nu.

Eriks bok handlar ju mest om Erik, som flyr Finland tillsammans med andra finska officerare och blir agent åt CIA. De här landsflyktiga militärerna – finns det en verklighetsbakgrund till detta?
– Ja, det fanns en grupp officerare som av olika skäl flydde från Finland. En del hade varit med om att gömma vapen, andra hade varit inblandade i underrättelseverksamhet och var rädda dels för ryssarnas hämnd och dels för de inhemska kommunisterna som en kort period efter kriget tog över den finska säkerhetspolisen. (Som sedermera omorganiserades för att de där gossarna var så helvetes inkompetenta.)
– Jag uppfattar ju Erik som en typisk ”kalla-krigare”, som offrar allt för det han tror på och ger sig av till USA för att verka för Finland. Han kommer från självägande bönder i Österbotten och för honom är kommunismen något helt frånstötande.
Hur trillade du på historien?
– Jag hade hört om hur det strax efter vapenstilleståndet började vimla av militärer och utbys folk och mystiska lastbilar, en operation som hette ”Stella Polaris” och som innebar att man  smugglade ut finskt underrättelsematerial ur landet för att det inte skulle hamna i ryssarnas händer. Det här var något man talade tyst om i många herrans år. Det finns fortfarande många frågetecken kring ”Stella Polaris” och vad som egentligen fanns i det där underrättelsematerialet.
Och under Kekkonens 60- och 70-tal var det dessutom inget som man kunde diskutera offentligt i Finland, vilket naturligtvis gjorde det hela lockande. Dessutom har jag alltid varit förtjust i spionhistorier. Jag smet in på James Bond-filmer redan som fjortonåring.
Jo, nog kommer man att tänka på både James Bond och John le Carré när man läser Eriks bok, vilket också skiljer den från de två tidigare delarna i sviten. Det känns lite som att du prövar olika hattar som berättare i de här böckerna om Siklax. I Colorado Avenue fick jag exempelvis en stark känsla av Annie get your gun, vilda västern och krutrök, och i Eriks bok lånar du som sagt drag av agentromanen – både på allvar och som självparodi. Det verkar roa dig att ”klä ut dig” som författare?
– Jo, jag tror att jag gillar det. Jag har alltid gillat de orena formerna. Nu är det ju så förfärligt populärt att skriva deckare, men jag har svårt att ge mig in i den genren på allvar. Då är det mycket roligare att låna. Det kanske ändå är något slags postmodern påverkan trots allt, att man är eklektisk, knycker, lånar, eller som du säger: provar olika hattar.
– Jag tror väl egentligen att det var när jag läste Salman Rushdies Midnattsbarnen som det gick upp för mig att man inte behövde vara latinamerikan för att skriva magisk realism. Man kan vara indier också. Eller österbottning.
Du tycker också om att leka med de litterära greppen vad gäller själva berättandet. Boken har en berättare, men de döda som han ska skildra i sin roman gör sig hela tiden påminda, protesterar mot hans slutsatser och ordval, grumsar och lägger sig i. Misstror du idén med en allvetande berättare som pekar ut ”sanningen” för läsarna?
– Jag är nog väldigt tveksam till den allvetande berättarens auktoritet, läsaren ska ha rätten att tvivla också. Sedan tror jag att en del av min lek med  berättarperspektivet kommer från min ungdoms fascination för Brecht, som ju arbetade mycket med distanseringseffekter.
– Det existerar ingen objektiv sanning, det är lika bra man erkänner det. Därför tycker jag också att romanen är en så underbar uppfinning eftersom den är så plastisk, så flexibel. Den ger en möjligheter att leka med former, satirisera sig själv, inte ta sig själv så jävla högtidligt.
Du är ju en utpräglat humoristisk berättare, och Eriks bok är på många sätt storartad underhållning. Det finns många roliga detaljer i dina böcker. Men du driver aldrig med dina romanpersoner, det finns en enorm värme, särskilt i porträttet av Dollar-Hanna.
– Jag fick lära mig en gång av en klok människa att man ska älska sina romanpersoner, man måste ha en stark känsla för dem. Det råkar man ju ut för ibland, att man läser böcker som är utomordentligt välskrivna men att det finns en kyla i personskildringarna, man märker att författaren inte gillar sina skapelser. Och det är ganska obehagligt. Även om de är onda eller omoraliska så måste man ha en viss känsla för dem. Nu tycker jag också att det är ganska lätt att bli förtjust i Dollar-Hanna, hon växte av sig själv utan att jag hade så mycket att säga till om. Hon inställde sig i början av Colorado Avenue, jag hade egentligen tänkt skriva om  spritsmugglaren Otto Näs, men han blev ju nästan till en sorts biperson.
– Att kvinnoporträtten dominerar så i boken kanske kan bero på att kvinnorna har dominerat mitt liv. Jag brukar säga att Österbotten är de kraftfulla kvinnornas landskap – det var därför jag rymde därifrån.
/STEPHEN FARRAN-LEE

 
Bibliografi (andra förlag)

Ögonblick, 1974 (Söderström)
Natten är ännu ung, 1975 (Söderström)
Vinterhamn, 1983 (Söderström)

 

[upp]

   



Kajan 2004

Bokmässan Örebro

dagensbok.com

Nobelpriset  i Litteratur

Ingalills böcker

Örebro Kommun

Länsteatern i Örebro

Örebro läns Museum

Örebro Konsthall

Tidskrift.nu

magazineMeteor

Kulturnät Sverige

Granta

The Beat Page

Arts & Letters Daily

Appolinaire på film

Örebro Läns  Landsting - regionutveckling

buggat.nu

 

   

Senaste uppdatering  2 november 2005
 Layout: Emil Lundin© 2005
Redaktör: Bo Helgesson Tel: 070-5438675 , 019-296280 e-mail: Bo.Helgesson@tyfonmail.se

Ansvarig utgivare: Bo Helgesson 
Tidningen Kajan ges ut med stöd från Örebro Kommun