buggat.nu!
   
 



Uppdateras var 5:e dag fram tom bokmässan

Krönika
:Den gyllene göken gal i öster

Möte med Märta Tikkanen

Helsingforsbilder

Monika Fagerholm: Kvinna vid vatten

Månens poet:
Lennart Hellsing


Bikeriders for
Jesus

Intervju med
Åsa Larsson

Kalla det vad fan du vill

Daniel - Tecknare

Beat! Bob Hansson
och Poetry Slam

Stig Claesson
Finland, språket

Torgny Lindgren och mediahistorien

Kulten av skriften

Kjell Westö: Draken
över det moderna
Helsingfors

Gutenberg -
milleniets man?

Ninas resa av
Lena Einhorn

Internationella
författarträffen i
Lahtis

Dumpad av
Per Brinkemo

Konst vid Svansjön

Katarina Kieri om
skrivandet

Herman om Rubinen
och intervju

Rut & Knut av
Carin och Stina

Birgitta Lindqvist:
Ny bok och intervju

Ett skrivande par:
Sten och Agneta

"Ceci tuera cela"

Jerker Virdborg:
Oroande skicklig

Väggarnas poesi

Svart fjäril av
Anna Jansson

Lars Sund intervjuad av
Farran-Lee

Det första mediakriget

 

 

 


Intervju med Åsa Larsson

av Clas Thor

MARIEFRED.
Ur ett gult hav av lappar, klistrade på väggarna i en garderob. Så väcktes en kvinna till litterärt liv, en jurist med rötter i Kiruna som alltmer låtit tala om sig i den svenska deckarlitteraturen men vars hela förflutna vi kommer att få vänta flera år på att få reda på i alla detaljer:

 
”Rebecka Martinsson vaknade av sin egen häftiga inandning när oron högg henne i kroppen. Hon slog upp ögonen mot mörkret. Precis i steget mellan dröm och vakenhet fick hon en stark förnimmelse av att någon fanns i lägenheten. Hon låg stilla och lyssnade, men allt hon kunde höra var ljudet av sitt eget hjärta som stampade i bröstet som en skrämd hare.”

 Det var någon gång i slutet av 1990-talet födelseprocessen tog fart. Skattejuristen Åsa Larsson, nybliven mamma till ett andra barn, hade precis flyttat från Stockholm till ett hus utanför Nyköping och bestämt sig för att skriva sin debutroman.

 – Då fick jag försöka ta tillvara på de korta stunderna som blev över på dagen.  

 När de kom stängde hon in sig i garderoben, slog på datorn och precis som i hennes egen första beskrivning av juristen Rebecka Martinsons arbetsglädje verkar texten ha runnit ur Åsa Larsson ”som en fjällbäck genom huvudet, ner i armarna och ut över hennes fingrar som flög över tangentbordet”.

Under ett och ett halvt år växte Solstorm fram. Titeln spelar an på himlafenomenet som kan avläsas som norrsken och som lyser starkt i upptakten till boken då frikyrkopastorn Viktor Strandgård möter döden i Kraftkällans kyrka i Kiruna. Det ”ringlar sig som en drake genom natten utanför”:

 ”Stjärnor och planeter måste ge vika för henne, det stora vidundret av sprakande ljus, som utan brådska banar sin väg över himlavalvet.”

 Ungefär samtidigt, vaknar Rebecka Martinsson till liv i Stockholm och gradvis lär man som läsare känna henne som en arbetsälskande skattejurist på advokatfirman Meijer & Ditzinger på Birger Jarlsgatan Hon känner frid när hon arbetar, men börjar oroas direkt när hon inte jobbar, och hon har dessutom en märklig förmåga att dras in i historier kring saknad, skuld, skam, svek, kring makt och sex.

  Hennes bakgrund är norrländsk. På vägg till kontoret i Stockholms snöblask i februari längtar hon till vårvintern i sin farmors hus i Kurravaara, att få skida till kojan i Jiekajärvi med kaffe, apelsin och limpmackor i ryggsäcken. Och medan hon är där i tankarna når henne telefonsamtalet norrifrån som meddelar om Viktor Strandgårds död. Det kommer från hans syster Sanna som hittat den mördade, med avhuggna händer och Sanna berättar om hur ”hans ögon var, ja, det var så konstigt allting. När jag vände honom vars hans bakhuvud alldeles… Jag tror att jag håller på att bli tokig”.

  Omedvetet tar då Rebecka Martinsson upp en penna från sitt skrivbord och skriver ”säg nej! NEJ!” på en gul post it-lapp.

  Det hjälper inte. Svaret blir i alla fall ”Ja!”, Rebecka far upp till Kiruna och dras mer eller mindre mot sin vilja i fallet Viktor Strandgård och de brutala efterföljderna till det.

För Åsa Larsson hjälpte dock de gula lapparna.  Hon hade länge burit berättelsen inom sig och känner idag glad över att hon gav sig själv chansen att få ner den. Hon gjorde en noggrann disposition på post-it-lapparna, ”det var en del av den mentala processen”, sen började hon bygga den 350 sidor långa berättelsen, ”det kändes som ohyggligt mycket då”:

   – Jag följde dispositionen i stort, men så händer det saker på vägen med de inblandade personerna som inte går att förutse.

   Slutet var hon däremot helt klar över, det har varit en förutsättning för skrivandet av både hennes debut Solstorm (2003) och uppföljaren Det blod som spillts (2004). Böckerna utspelar sig i kyrkliga miljöer, den första i frikyrkorörelsen, den andra i Svenska kyrkan. Båda blottlägger maktspel och intriger som alltid verkar ha funnits i de här miljöerna, många läsare med erfarenhet från dem känner säkert igen sig i hur församlingarna bygger skyddande murar mot insyn, och skildringarna i Solstorm har dessutom skrämmande likheter

med händelserna i Knutby, fastän boken började skrivas långt innan de blev offentligt kända.

   Rebecka Martinsson tog dock tid på sig att få sina första karaktärsdrag. Hennes formare Åsa Larsson var tidigt klar över att huvudpersonen kring vilken ”sagan ska vävas” (som hon gärna säger) skulle vara en kvinna, ”en som ligger nära en själv”:

  – Jag höll nog på i sex månader att forma henne och jag minns att jag tjatade mycket på min sambo ’hur ska hon vara?’

Resultatet? Vid första kontakten är det en tuff, driven jurist med en inre säkerhet. Samtidigt är det en mycket skör person och som läsare vet man fortfarande efter två böcker mycket lite kring hennes uppväxt och bakgrund. Vem var hennes föräldrar? Varför spelar farmoderns gamla hus en så stor roll i Rebecka Martinssons liv? Vad har hänt henne mer i livet?

  Under några timmars samtal gör jag ett par försök att få Åsa Larsson att berätta vidare om Rebecka Martinssons bakgrund, men hon värjer sig. Jag och andra får ge mig till tåls. Men när det här läses är det höst och flera bitar i Rebecka Martinsons livsutveckling ska under sommaren ha fallit på plats i det som blir den tredje boken i tänkt serie om sex titlar.

 – Kan det inte bli fler om succéerna fortsätter? Du har ju redan belönats med Gulpocket (över 50 00 exemplar) för Solstorm och Det blod som spillts blev 2004 års bästa kriminalroman?

– Aldrig i livet, protesterar hon. Det blir bara sex böcker. Jag skulle aldrig försätta mig i situationen att bli ekonomiskt beroende av dem eller att skriva något jag kanske inte vill.

  Att läsarna är ivriga att snabbt få reda på mer vet både Åsa Larsson och förlaget om, men hon vill ta tid på sig. ”Jag vill inte släppa något som inte är helt genomarbetat.” Ett lugnande besked kan hon dock ge till många som undrat hur hon en tredje gång ska lyckas få upp Rebecka Martinsson igen från advokatkontoret i Stockholm till Kirunatrakten?

– Jag har redan linjen klar…

När hon lovar det faller ljuset från norr in genom ett fönster och nu är det en annan gul färg än post it-lapparna som dominerar bilden: fasaden på Rådhuset vid torget i Mariefred i Sörmland. På trappan leker en grupp barn kungabesök, inspirerade av firandet av stadens 400-årsjubileum som just ägt rum med kunglig närvaro och sång av Loa Falkman. Länge kommer Mariefredsborna att minnas hur denne ”kom ut ur Rådhusets port ungefär som göken i schweizerur” och fyllde torget med ”Land du välsignade”.

 Mitt emot på Konditori Fredman på Kyrkogatan sitter Åsa Larsson och följer genom fönstret småstadslivet som övergått till vardag. Hon verkar njuta av det efter att nyligen ha flyttat hit från landet utanför Nyköping och har bara börjat upptäcka den litterära delen av staden. Deckarkollegan Ulla Trenter och hon har talt om att snart träffas. Till Mariefred och dess litterära liv, som hon just börjat bli en del av, hör också Jan Myrdal och hans tidigare bostad Fagervik på andra sidan Mälaren, liksom Anders Ehnmark som skriver vidare i det närbelägna Taxinge.

 På en skylt vid torget pekar dessutom en pil mot berlinaren Kurt Tucholskys grav, dit Åsa Larsson ser många tyskar vallfärda. Han var reportern och författaren som efter en sommarvistelse i Mariefred 1929 skrev den vackra

kärlekshistorien Gripsholms slott (utgiven 1931) och därefter kom att begravas här sedan han först tvingats på flykt undan nazisterna 1933 och så i december 1935 ändat sitt liv med en överdos Veronal. 

  Hur var då Åsa Larssons egen väg till litteraturen? Hon är född 1966 i Uppsala. Efter fyra år flyttade familjen till Kiruna och hon berättar om sig själv i unga år som ensambarn, hon läste mycket, hennes mor arbetade tidigare som religionslärare, hennes far var bibliotekarie i Kiruna och ”till jul fick jag bara hårda paket”:

 – Som barn skrev jag och skrev. Allt. Manus till amatörteater, rockföreställningar, noveller, barnböcker, beskrivningar av lik som jag tvingade mina kompisar att läsa.

 Åsa Larsson ägnade också mycket tid åt att teckna seriestrippar, enligt hennes föräldrar gjorde hon det alltför flitigt, istället borde hon vara ett ”normalt barn och vara ute mer”.

 Till biografin hör också ett tidigare aktivt medlemskap i Kiruna missionsförsamling, erfarenheter som hon väl tagit tillvara på i sitt skrivande. Åsa Larsson blev kvar i Kiruna till 1989 då hon lämnade Norrland för juriststudier i Uppsala. Då fick facklitteraturen ta överhanden och det läsande som präglat ungdomsåren sjönk tillbaka under en tioårsperiod. Under tiden hann hon flytta till Stockholm träffa sin sambo Per, få barnen Stella och Leo, bli ”riktig grönavågare” norr om Nyköping för att sedan våren i år ha landat i Mariefred.

 – Och här ska jag bli kvar i många år, ungarna ska få växa upp här, sen funderar jag på att bli adresslös, att utnyttja författarens möjlighet till geografisk frihet. Skriva kan man göra var som helst.

– Men att bo i Sörmland och ständigt i litteraturen återvända till Norrland, hur går det?

– Det är en drivkraft för mig att inte bo däruppe, jag tror jag skulle vara mer kritisk om jag gjorde det. Samtidigt är jag glad att ha min pappa kvar däruppe. Han kan hjälpa mig att hitta bra sjöar, ja det är skönt att ha någon som har koll på landskapet.

 Själv har Åsa Larsson en rik minnesbank att ösa ur, kompletterat med kortare återbesök då och då i barndomens och ungdomens miljöer. Genom Rebecka Martinssons ögon och tankar analyserar hon samhällsutvecklingen, gör hon olika tidsresor och låter både det gamla och nya Norrland träda fram, som i skildringen av Jukkasjärvi:

”Hur var byn före den stora turistexplosionen. Slumrande vid älven. Befolkningen som tyst rann ur den som sanden i ett timglas. Kosumbutiken rena matantikvariatet (…) Och nu: turister från hela världen kom för att sova mellan renskinn i ishotellet, åka skoter i trettio graders kyrka, köra hundspann och vigas i iskyrkan.”

  Hundarna har också en speciell plats i Åsa Larssons berättande. Hon får ofta frågor kring dem när hon är ute och möter sina läsare. ”Finns de alltid omkring dig?” Så är det inte. Hon har ingen egen hund, även om hon hela tiden funderar på att skaffa en. För tillfället, i rollen som småbarnsförälder, författare och en som många läsare ute i landet gärna vill möta i uppläsningar och samtal, inser hon att tider inte räcker till för att ge en hund ett ’bra hundliv’:

– Men min mamma och mormor har haft hundar, jag har haft dem nära omkring mig, och kan ta dem direkt ur minnet till mina böcker.

 Känner hon vargar också? Detta apropå historien om vargen Gula Ben som löper som en symbolisk parallellberättelse i Det blod som spillts. Nej, dem har hon läst sig till alla kunskaper om. Det för naturligt över samtalet på frågan om vad som är dokumentärt och diktat i hennes böcker. Den som letar efter Kristallkyrkan i Kiruna och spelet kring Viktor Strandgårds död söker förgäves. De finns inte. Inte heller byn Poikkijärvi som borde ligga någonstans på andra sidan älven sett från Jukkasjävi. ”När det krävs för historien”,

säger Åsa Larsson ”kan jag hitta på”:

 – Sagan bestämmer över miljön – och inte tvärtom.

 Detaljerna, det precisa i beskrivningar av stämningar, inredningar, är viktiga för berättandet, även om hon inte är vän av långa, utförliga miljöbeskrivningar och för att illustrera lutar hon sig över bordet, formar händerna så att de likt sökaren i en kamera med 50 millimetersobjektiv gör ett utsnitt av verkligheten utanför fönstret. 

 – Läsarna måste ha sin egen kamera, jag vill med två meningar få dem att knäppa på den och det är ett arbetssätt som många har uttryckt sin uppskattning över.

 Våldsskildringarna då? Innan jag kör till Mariefred för att träffa Åsa Larsson diskuterar jag med några andra av hennes läsare. En undrar: ”Varför denna bestialitet och varför skriver de kvinnliga svenska deckarförfattarna sådana grymheter? Fråga henne om det!

Krävs det så bestialiska uttryck för att bli lästa i vår tid?

  Ställd inför frågan värjer sig Åsa Larsson genast. Hon tycker själv hon är återhållsam, är ingen vän av utförligt våld, och letar ett slag i minnet efter lämpliga illustrationer. När exempelvis en av nyckelpersonerna kring Rebecka Martinsson (utan att här avslöja för mycket av händelserna) tar till vapnet mot en anhörig i Det blod som spillts är det visserligen våldsamt men inte överlastat.

 Och när Rebecka Martinsson blir fysiskt tilltygad i samma bok försöker hon känna efter i mörkret:

 ”Det är ömt och ont överallt. Utom i ansiktet. Där känner hon ingenting. Hon försöker känna med handen. Det är som bedövat. Och något hänger löst och blött. Är det läppen? När hon sväljer smakar det blod.” 

 – Jag försöker hålla det stramt, få igång det bildsceneri som jag talade om tidigare. Det behöver inte plaska så jävla mycket, säger Åsa Larsson och svär för första gången.

Bakom svordomen finns något mer: en trötthet över att upprepat behöva försvara sig som kvinnliga författare. Sällan ifrågasätts enligt henne Jan Guillou när han beskriver våld.

  Sedan är det inte långt till den andra svordomen. Den kommer när hon beskriver den feministiska prästen Mildred Nilsson som mördas i Det blod som spillts. Hon porträtteras som en rätt bråkig, kantig, ja i mycket en osympatisk person.

   – Varför? Jo, jag är så jävla trött på den goda morsan i litteraturen. Och älskarinnornas som är snygga eller goda. Dom är väldigt endimensionella.

Därefter kommer Åsa Larsson in på en analys kring hur svenska deckare blivit ”så litterära att det snart inte finns något utrymme för onda mot goda eller det ’rena onda’.”

 – Vad beror det på?

 – Kanske på vår romantradition, att så många etablerade berättare övergått till att skriva deckare, att genrens gränser utvidgats allt mer?
 
   Så långt komna i samtalet bryter vi upp och går från Rådhustorget ett stycke söderut möter till Mariefreds kyrka med 45 steg upp till porten. I försommarljuset står kyrkan omgärdad av kastanjer som tänt sina vita ljus, om

hösten när bladen fallit får den ensam lysa i vitt, nästan som ett fyrtorn intill Gripsholms slott. På väg upp ställer jag frågan om hon i och med att hennes böcker skildrar kyrkliga miljöer blivit något av ”kyrkans deckarförfattare”?

 Nej, så vill hon inte se det. Men vad hon märkt efter utgivningen av sina böcker är att det finns ett ”otroligt stort behov av diskussion inom kyrkan, att det både måste finnas ett högre tak än det gör idag och en inomkyrklig tolerans för trosfrihet”. Hon betonar också att ”att jag vill inte döma i mina böcker”.

  Synen på det frihetliga berör också hennes egen läsning av Bibeln, som funnits med sedan ungdomsåren men förändrats efterhand från det tvångsmässiga och de ”absoluta tolkningarna” som ofta finns med i frikyrkan till en stor öppenhet inför boken

 – För mig signalerar Bibeln idag frihet, med sin mångfald av berättare, ’Tänk själv!’, Läs med urskiljning!’ ”

 För Åsa Larsson har Bibeln blivit en bok för ”lustläsning”, för historia och historier, för sökande av tröst och livsvisdom och språklig inspiration. Men vad hon mer tycker om att läsa och vilka böcker som kan ha varit betydelsefulla för hennes språkliga och litterära utveckling tycker hon att det är jobbig fråga att behöva svara på. Varför?

 – Jag bär på en känsla av att man ska ha en slags plikthög att klara av, ”det här måste du läsa, det här och det här”, att man i samtal om böcker positionera sig eller bevisa något.

   Underliggande finns ett mindervärdeskomplex som hon inte döljer. Åsa Larsson ser det som att rötterna ner i hennes släkthistoria snabbt hamnar i norrländska arbetar- och torparmiljöer där den bokliga bildningen inte var så framträdande.

– Det är ett underdog-arv som jag bär med mig och som ibland gör mig ängslig.

 Förresten, en bok från föra året som hon gärna talar om är Siri Hustvedts Vad jag älskade.

 – Hennes berättelse om livslång, manlig vänskap berörde mig starkt. Den tog mig med på en lång promenad, uppåt, fick mig att inte känna mig underlägsen.

Som motvikt till detta kan man tolka ett annat arv, hennes fysiska styrka och uthållighet. Hennes farfar var den berömde skidåkaren Erik Larsson eller ”Kiruna-Lasse” och själv har hon under det här året börjat hårdträna för de olika etapperna för den svenska klassikern med målet att klara bland annat Vätternrundan och Vasaloppet. Någon ”Tjejvasa” eller ”Tjejvättern” är det inte frågan om – ”de långa loppen ska det vara”.

  För Åsa Larsson verkar det vara en del av hennes livssyn att varje människa har ett ansvar, ja till och med en plikt, att på olika sätt utvecklas, intellektuellt, fysiskt.

  – Det borde vi alla tala mer om.

  Under tiden bråkar frågan om Rebecka Martinssons kommande litterära livsutveckling vidare i Åsa Larssons inre, under många cykel- och skrivpass. Båda handlar ofta om, som hon säger om lust men också ”förmåga att uthärda plåga”, precis som för Rebecka Martinsson. Hur ska hon klara det? Åsa Larsson har fyra böcker på sig att föra frågan till ett för oss läsare ännu under många år ovisst slut.  
Clas Thor
reporter

Reportaget är också publicerat i Tidningen Boken Nr 6 2005
Tack Clas för reportaget!

Foto: Bo Helgesson


Länkar:
Årets bästa deckare
"Jag såg en präst häng i en kyrka"
Bonniers förlag
magazineMeteor nr2 Clas Thor om Erik Rosenberg
Böcker
:
Solstorm, 2003.
Det blod som spillts, 2005.

 

[upp]

   



Kajan 2004

Bokmässan Örebro

dagensbok.com

Nobelpriset  i Litteratur

Ingalills böcker

Örebro Kommun

Länsteatern i Örebro

Örebro läns Museum

Örebro Konsthall

Tidskrift.nu

magazineMeteor

Kulturnät Sverige

Granta

The Beat Page

Arts & Letters Daily

Appolinaire på film

Örebro Läns  Landsting - regionutveckling

buggat.nu

 

   

Senaste uppdatering 2 november 2005
 Layout: Emil Lundin© 2005
Redaktör: Bo Helgesson Tel: 070-5438675 , 019-296280 e-mail: Bo.Helgesson@tyfonmail.se

Ansvarig utgivare: Bo Helgesson
Tidningen Kajan ges ut med stöd från Örebro Kommun