:buggat.nu!
   
 



Uppdateras var 5:e dag fram tom bokmässan

Krönika:Den gyllene göken gal i öster

Möte med Märta Tikkanen

Helsingforsbilder

Monika Fagerholm:
Kvinna vid vatten


Månens poet:
Lennart Hellsing

Bikeriders for
Jesus

Intervju med
Åsa Larsson

Kalla det vad fan du vill

Daniel  - Tecknare

Beat! Bob Hansson
och Poetry Slam

Stig Claesson
Finland, språket

Torgny Lindgren och mediahistorien

Kulten av skriften

Kjell Westö: Draken
över det moderna
Helsingfors

Gutenberg -
milleniets man?

Ninas resa av
Lena Einhorn

Internationella
författarträffen i
Lahtis

Dumpad av
Per Brinkemo

Konst vid Svansjön

Katarina Kieri om
skrivandet

Herman om Rubinen
och intervju

Rut & Knut av
Carin och Stina

Birgitta Lindqvist:
Ny bok och intervju

Ett skrivande par:
Sten och Agneta

"Ceci tuera cela"

Jerker Virdborg:
Oroande skicklig

Väggarnas poesi

Svart fjäril av
Anna Jansson

Lars Sund intervjuad av
Farran-Lee

Det första mediakriget

 

 

 

 


Rubinen är en fristående fortsättning på Krokodilen och utspelas i Paris och Stockholm.
Text och bilder är hämtade från Norstedts förlag

Nu flyger Stockholm slott i luften - fem frågor till Herman Lindqvist

Varför vill du spränga kungen i luften?
Det vill jag inte alls. Jag är och förblir troende monarkist, en av de få som öppet erkänner det. Jag kommer alltid att slåss för att monarkin ska bevaras i vårt land. Detta är en äventyrsbok, som handlar om något som mycket väl kan inträffa.


Du menar att ett attentatsförsök mot slottet, som det du beskriver, är möjligt i dag?
Bevakningen på Stockholm slott har inte varit den bästa och dessutom är det, som bekant, omöjligt att helt skydda sig mot ett vansinnesdåd. Jag har mött flera galningar av den typ jag beskriver i boken, personer som tror sig vara rättmätiga arvtagare till tronen eller nära släkt med kungahuset, men de flesta av dem är lyckligtvis ganska harmlösa.

Har du övergett historieskrivandet?
Ingalunda. De historiska miljöerna, interiörerna och allt som händer kring den stora representationsmiddagen är beskrivna exakt som det går till på Stockholm slott. Boken kan läsas som en guidebok för salongerna på slottet även om själva händelseförloppet är helt påhittat.

Varför ”äventyrsroman”?
Jag satte själv den stämpeln på min första bok i den här serien, Krokodilen, därför att jag ville markera att detta handlar om ren underhållning. Jag vill beskriva ovanliga människor, miljöer och händelser. Det ska vara mycket humor, kärlek och spänning. Jag har hela Sveriges historia och dessutom över tjugo års erfarenhet som krigskorrespondent och resor till över 100 länder att ösa ur. Där finns hur mycket material som helst. Jag planerar flera böcker i samma serie.

Är det riktigt politiskt korrekt att skriva en sådan här bok i vår tid?
Det är exakt i vår tid en sådan här bok ska skrivas. Jag tror att många människor är lika trötta som jag på det vattenkammade, ängsligt politiskt korrekta som skrivs i böcker och tidningar i vårt land. Det måste finnas alternativ, läsning som inte har det förväntade innehållet. Jag har aldrig anpassat mitt skrivande till hur vindarna blåser.
 

Intervju med Herman Lindqvist

Född: 1 april 1943 i ett badrum på Kungsholmen i Stockholm

Uppvuxen: Ja, fast det tog lång tid! Eftersom min far fick tjänst som pressattaché på den svenska beskickningen i Helsingfors då jag var två år gammal, flyttade vi dit med hela familjen. Vi var sex syskon, fem pojkar och en flicka. Jag var näst yngst. Pappa kom att stanna kvar på ambassaden i Helsingfors tills jag hade gått ur skolan. Eftersom jag inte var särskilt flitig hann jag fylla 21 år, innan jag fick den vita mössan. Alltså växte jag upp i Helsingfors, Finland i en rikssvensk oas (den svenska ambassaden) i ett finlandssvenskt reservat. Jag var alltså främling i min uppväxtmiljö, en som var utifrån och inte hörde dit. Så har det fortsatt hela mitt liv.

Bor: I hus utanför Paris med exakt så stor trädgård som min fru klarar av, vilket är ett gammalt franskt mycket klokt talesätt. Bor även i en lya i Paris innerskärgård på ön L’Ile Saint-Louis.

Familj: Hustrun Birgitta (se denna, hon är också Norstedts-författare och skriver bättre än jag) och barnen Elin född 82, Johan född 67, Liva född 70, Peter född 72 och Lena född 73. Samt barnbarnen Andrea, Nicholas och Charlotte.

Utbildning: Studentexamen, sedan 1964 fil. stud.

Foto: Nikolai Jakobsen


Har du/har du haft något annat yrke?
Jag var journalist och utrikeskorrespondent i många år. Började på Stockholms Tidningen då jag var 22 år gammal. Har sedan dess i tur och ordning arbetat på Göteborgs Handels- och sjöfarts Tidning, Aftonbladet, Expressen, Sveriges Television/Aktuellt, Sveriges Radio/Ekot. Utrikeskorrespondent med placering i tur och ordning: Prag, Paris, Beirut, Hongkong, Bangkok, Kairo, Tokyo, Paris, Madrid och Paris igen. Sysslade huvudsakligen med krig och katastrofer. Utsänd medarbetare till mer än 100 länder, har bevakat mer än ett 20-tal krig och krigsliknande konflikter i alla världsdelar.
Sedan 1990 författare på heltid.


Vad skulle du vilja arbeta med om du inte var författare?
Utrikeskorrespondent. Men om det inte fick vara något med skrivande överhuvudtaget skulle jag gärna vara upptäcktsresande eller syssla med resor och hotell. Skulle också gärna vara chef för Skansen i Stockholm.

Hur kom det sig att du började skriva?
Då jag var liten hörde jag mycket talas om min morfar, Leon Larsson, som var en av de tidigaste proletärförfattarna, bombkastare och anarkist, kallad ”hatets sångare”. Han framstod som en ytterst romantisk figur och jag insåg att författare och i synnerhet poet var det finaste man kunde bli. Eftersom min far hade varit utrikeskorrespondent under hela andra världskriget och eftersom mitt barndomshem i Helsingfors ständigt gästades av kända utrikeskorrespondenter, menade jag att man kanske kunde bli utrikeskorrespondens till vardags och poet till helgerna. Så blev det också.

Varför skriver du?
(Var får du inspiration ifrån? Vilken är din drivkraft?)
Ända sedan jag var liten ville jag uppleva och berätta. Denna drift sitter fortfarande kvar. Min största inspiration och drivkraft får jag av min hustru Birgitta. Då jag träffade henne hade jag skrivit en bok, idag har jag skrivit 39.
Det är en ren förmån och en njutning att få skriva och berätta.

Hur går du tillväga när du skriver?
(När skriver du som bäst, hur ofta, speciell metod, osv.?)
Då jag har skrivperioder stiger jag upp vid femtiden på morgonen och sätter mig direkt vid datorn. Jag skriver till klockan sju, då ger jag familjen frukost. Skriver till kl 12 då jag äter en lätt lunch. Sover en
Foto: Nikolai Jakobsen

timme. Skriver till kl sju. Äter lätt middag. Läser på inför morgondagen. Somnar vid halvelvatiden. Stiger upp igen kl fem nästa morgon. Sju dagar i veckan. Under denna period som kan vara tre-fyra månader, går jag sällan ut på kvällen, reser inte bort och dricker sällan något starkare än mineralvatten med bubblor. Sedan då manus är klart blir det ostron och champagne.

Har du några litterära förebilder?
Som journalist var det JOLO, Jan Olof Olsson på DN. Alf Henriksson var min store guru som historieskribent. Frans G Bengtsson också. Thorsten Ehrenmark var min kåseriförebild.

Vad läser du helst?
Nu för tiden har jag bara tid att läsa historia, men om jag får någon tid över brukar jag läsa lyrik. Då jag var yngre var det mest Dan Andersson, Ferlin, Edith Södergran, Martinson och Ekelöf. De lyriker jag brukar hinna med nu hör till den period i historien jag håller på med för ögonblicket. Läser gärna och helst svensk lyrik för att hålla språket levande och vackert.

Vad gör du när du inte skriver?
Min favoritsysselsättning är att skriva-läsa-äta god mat-dricka goda viner samt att älska, allt på en gång och inte alltid i denna ordning. Så om jag inte skriver gör jag något av allt det andra.

Skriv fritt och berätta sådant om dig själv som du tror att dina läsare gärna skulle vilja veta:
Jag hade alltid underkänt i rättskrivning i skolan. Varje sommarlov var en enda lång pina med dagliga skrivövningar inför det stora provet som skulle avgöra om jag skulle bli uppflyttad eller inte. Oftast blev jag det. Två gånger blev jag det inte. Det var inte roligt.
Jag är oerhört godisberoende. Det kommer i perioder. Då suget sätter in kan jag trycka i mig några påsar marshmallows eller geléhallon eller vad suget gäller just då, på några sekunder. Nästan intravenöst. Jag är oerhört envis. Om jag fått för mig att jag ska göra något, så gör jag det. Ingenting kan hindra mig. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer i världen hela tiden. Jag kan vakna tidigt på morgonen nästan darrande av iver att få sätta på radion, för att höra vad som har hänt under natten. Jag är totalt ointresserad av idrott och alla typer av fotbollstävlingar. Jag är inte alls beroende av väder eller natur.
Ibland ringer dom från Sverige och frågar om man njuter av solen, jag brukar då förvånat titta ut och konstatera att solen mycket riktigt skiner, men jag har ingen större lust att gå ut eller vandra i naturen. Jag ser skillnad på en uggla och en lada, men så mycket mer vet jag inte om naturen. Ibland då det stora Sverigesuget sätter in, kan jag tillfredsställa det genom att gå tio minuter i en skog. Det räcker. Att titta på och färdas över havet, är däremot viktigt för mig. I brist på hav i Paris har vi lyan i Paris innerskärgård där jag kan beskåda Seinefloden så mycket jag vill.
Jag hatar snåla och ogina människor. Stelbenthet, fantasilöshet, missunnsamhet, feghet och byråkrater. Jag får vansinnesutbrott av förpackningar. De går aldrig att öppna som de ska. Jag är oteknisk och totalt ohändig, kan inte ens vässa en penna. En gång skulle jag göra ett skärbräde i slöjden. Det gick åt sju meter plank, och resultatet blev en tandpetare. Jag har inget lokalsinne alls, kan gå vilse i min egen garderob. Men jag älskar att resa. I synnerhet till de länder där jag aldrig varit förut. De börjar dock bli allt svårare att komma till, eftersom jag varit i långt över hundra redan.
Jag var en gång i tiden oerhört blyg, men har kommit över det. Mitt största problem nu är att jag är så fruktansvärt lättrörd. Tårarna sprutar för ingenting. Jag kan aldrig se en normal film, inte ens en enda nyhetssändning utan att hakan darrar någon liten stund. Ibland behöver jag bara tänka på sådant som talet jag ska hålla då min ännu oförlovade dotter ska gifta sig, för att jag ska bryta ihop. Hur kan man träna sig mot sådant?

Länkar i texten är inlagda av Kajan

Länkar:
Norstedts






 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[upp]

   



Kajan 2004

Bokmässan Örebro

dagensbok.com

Nobelpriset  i Litteratur

Ingalills böcker

Örebro Kommun

Länsteatern i Örebro

Örebro läns Museum

Örebro Konsthall

Tidskrift.nu

magazineMeteor

Kulturnät Sverige

Granta

The Beat Page

Arts & Letters Daily

Appolinaire på film

Örebro Läns  Landsting - regionutveckling

buggat.nu

 

   

Senaste uppdatering  2 november 2005
 Layout: Emil Lundin© 2005
Redaktör: Bo Helgesson Tel: 070-5438675 , 019-296280 e-mail: Bo.Helgesson@tyfonmail.se

Ansvarig utgivare: Bo Helgesson 
Tidningen Kajan ges ut med stöd från Örebro Kommun