buggat.nu!
   
 



Uppdateras var 5:e dag fram tom bokmässan

Krönika:Den gyllene göken gal i öster

Möte med Märta Tikkanen

Helsingforsbilder

Monika Fagerholm:
Kvinna vid vatten


Månens poet:
Lennart Hellsing


Bikeriders for
Jesus

Intervju med Åsa Larsson

Kalla det vad fan du vill

Daniel - Tecknare

Beat! Bob Hansson
och Poetry Slam

Stig Claesson
Finland, språket

Torgny Lindgren och mediahistorien

Kulten av skriften

Kjell Westö: Draken
över det moderna
Helsingfors

Gutenberg -
milleniets man?

Ninas resa av
Lena Einhorn

Internationella
författarträffen i
Lahtis

Dumpad av
Per Brinkemo

Konst vid Svansjön

Katarina Kieri om
skrivandet

Herman om Rubinen
och intervju

Rut & Knut av
Carin och Stina

Birgitta Lindqvist:
Ny bok och intervju

Ett skrivande par:
Sten och Agneta

"Ceci tuera cela"

Jerker Virdborg:
Oroande skicklig

Väggarnas poesi

Svart fjäril av
Anna Jansson

Lars Sund intervjuad av
Farran-Lee

Det första mediakriget

 

 

 


"Kalla det vad fan du vill".


Marjaneh Bakhtiari är frilansjournalist och bosatt i Malmö.

I våras debuterade hon med romanen "Kalla
det vad fan du vill," på Ordfronts förlag.

- " I allmänhet är folk alldeles för upptagna med att se varandra som begrepp och det är det som hela boken handlar om. Folk ser bara varandras kulturer," - Marjaneh Bakhtiari

Tillsammans med filmaren Nahid Persson
fick hon i år TCO:s kulturpris.

Foto: André de Loisted

Utdrag ur boken "Kalla det vad fan du vill."

Panthea kunde som bekant svenska så hon klarade sig. Men hon ville så gärna använda fler småord och uttryck. Lära sig fler synonymer.Alla ord som livar upp språket. Hon ville inte bara känna till svenska ord och sätta ihop dom till meningar. Hon ville känna dom. Panthea ville smaka på språket, tugga på det och sedan kunna spotta ur sig vad som helst närhelst det behagade henne. Barasådär. Hur många gånger hade inte Panthea skrattat sitt allra naturligaste falska skratt när resten av personalrummet brustit ut i skratt till följd av en kommentar, samtidigt som hon memorerade den utlösande faktorn för att senare ställa sina barn till svars. Eller som den gången en kollega hade frågat henne hur det hade varit första gången hon sett snö. För att hålla samtalet vid liv hade Panthea tigit om att hon och Amir brukade åka skidor i Shemshaks pister, norr om Tehran, innan Bahar föddes. Hon hade inte sagt något om att bergstopparna som omringade hennes huvudstad var snötäckta större delen av året. Istället försökte hon avgöra om hon borde säga att det var en märklig eller en märkvärdig känsla.
Migrationen påverkar emigranten på många olika sätt. I Pantheas fall innebar det bland annat att hon tog över sin makes språkintresse.
»Det heter halt mamma.«
»Och verbet blir alltså … halta?«
»Nej,det är om man är handikappad och inte kan gå rakt.«
»Men du sa halt!«
»Ja,fast det blir halka.«
»Varför?!«
»Det är bara så.«

Det var jobbigt att tänka efter så mycket innan en enkel mening skulle yttras. Varje ord krävde otroligt mycket energi. Och ändå blev det hackigt. Ofta påbörjade hon en mening för att halvvägs inse att det inte fanns en chans att hon skulle kunna avsluta den på ett korrekt sätt. Och folk förblev tysta omkring Panthea för att inte genera henne. Det var alltid hon själv som fick bryta den besvärliga tystnaden med ett ursäktande leende. Men alla problem har en lösning. Det var hon övertygad om.
Så Panthea satt med en svensk-persisk och en persisk-svensk ordlista och gick igenom

ord för ord. Orden skrevs ner och memorerades. Sedan användes dom. Vid fel tillfällen, men ändå. Så småningom utvecklade hon ett språk som Amir beundrade och barnen mobbade. När hon frågade efter något i en affär och dom inte hade det kunde hon svara: »Tyvärr.« För tyvärr hade översatts med ett persiskt »vad synd« i hennes ordbok.
Panthea ansträngde sig. Hon ansträngde sig alldeles för mycket. Så mycket att resultatet blev pinsamt. Hon kunde inte uttala »u«. Det gick bara inte. Ibland hände det att det bara slank ur henne. Men då var det varken meningen eller på rätt plats. Hennes SFI-lärare hade gett Panthea ett tips. Panthea skulle ställa sig framför spegeln, placera en penna mellan näsan och överläppen och säga: uuuuuuu. Om hon uttalade det rätt kunde hon släppa pennan. Den skulle bli kvar där, fastklämd mellan näsborrarna och överläppen. Det funkade inte. Det resulterade bara i att bläcket lämnade efter sig en massa blå streck varje gång Panthea sa ooooyiiooo och tappade pennan. Medan hon tvättade bort den blå mustaschen kunde hon fundera över var i meningen man kan använda ordet »nämligen«. Panthea skulle lära sig språket. Hon behövde bara komma på en formel. Hur svårt kunde det vara? Svårare än väntat visade det sig, och under tiden gjorde hon det ena felet efter det andra. Men det var allmänt känt att man lärde sig av sina misstag, förklarade hon för folk. Som när hon berättade för sin kollega på dagiset i Segevång att hon var onykter eftersom det var så mycket att göra och svårt att hinna med allt. En annan gång föreslog hon att pappan till ett av barnen skulle ta trapporna istället för hissen för att han skulle få bättre stånd. Varför blev han så röd? Hon var helt säker. Det fanns många exempel på hur hon hade märkt på den andres reaktion att hon sagt något opassande eller fel. Men hon blev sällan rättad. Det blev bara en konstig stämning. En tystnad, då folk försökte tänka efter om dom hört rätt. Hennes ansiktsuttryck och gester gick inte ihop med hennes ord. Hon möttes alltför ofta av blickar som annars galningar på stan har ensamrätt till. Sådana som går runt och snackar för sig själva och som vi försöker trolla bort genom att titta åt andra hållet. Vågade man fråga vad hon menade? Nej, oftast gjorde man inte det. Hon kanske skulle ta illa upp eller känna sig dum. Och det ville man ju inte att hon skulle göra. Man frågade sin andra kollega eller sin fru istället, men sällan Panthea. Och dom, liksom Shervin och Bahar, skrattade åt henne. För Panthea var tvungen att veta. Vad hade varit fel? Så hon berättade för barnen, och barnen vek sig. Dom skrattade högt, sedan ljudlöst. Dom frågade sin mamma om hon verkligen hade sagt så och skrattade då ännu mer. Men Panthea fortsatte. Skrattar sista dom som bäst skrattar. Dom bästa skrattar sista. Ja, något sådant var det i alla fall. Det visste Panthea, för hon hade läst det någonstans. Viljan fanns ju där, tänkte hon och övade och övade utan att lyckas prata med rätt melodi. Hon skrev ner ord hon inte förstod från tv-programmen, läste barnromaner och grammatikböcker. Panthea ville använda varje sekund av sina möten med svenskar till att lära sig eller öva på det hon lärt sig. Under en av sina u-perioder, då hon främst satsade på att kunna uttala u på ett korrekt sätt, blev det fel på spisen hemma hos familjen Irandoust. Panthea slog upp dom tänkbara nödvändiga svenska orden samt en mängd andra ord som kunde komma väl till pass. Hon skrev ner dom meningar hon tänkte säga till vaktmästaren och lyfte luren för att göra en felanmälan. Likt en doktorand som ska ställas inför opponenten till sin avhandling mötte hon vaktmästaren.
Han välkomnades in, tackade nej till saft, pistaschnötter, kakor och frukt och sa:
»Jag har fått en lapp om att ni har problem med spisen.«
»Ja, faktisk vi har. Kukplattan fungerar inte nemligen. Det är ingen temperator.« Panthea var för upptagen av att föra sin egen monolog för att lägga märke till hans reaktion.
»Titta, tevå fongerar, men dom her tevå bara kall. Do ser?« Pantheas inlärningsprocess var en ständig kamp mot steg. För varje taget steg i rätt riktning,

togs obemärkta steg åt ett helt annat,oönskat håll. Ibland påminde Panthea om de afghanska barn som springer efter utlänningar när dessa kör förbi i sina bilar och har lärt sig att om dom springer efter tillräckligt länge och samtidigt skriker: Hello mister. How are you. How are you. Hellomister. Howareyoumister. Hellomister. Hellomisterhowareyoumisterhello, så kan dom få godsaker kastade till sig. Dom springer och springer tills dom knappt kan andas och mår alldeles för illa för att kunna äta sötsakerna vilkas bäst före-datum ändå har gått ut. Men dom fortsätter att springa med samma entusiasm nästa gång en bil kör förbi.


Länkar:
Jag och min bok.
Ordfront
Språklig dunderladdning.
Ingen åsiktsmaskin
Debutant utan etikett

 

[upp]

   



Kajan 2004

Bokmässan Örebro

dagens.bok.com

Nobelpriset i Litteratur

Ingalills böcker

Örebro Kommun

Länsteatern i Örebro

Örebro läns Museum

Örebro Konsthall

Tidskrift.nu

magazineMeteor

Kulturnät Sverige

Granta

The Beat Page

Arts & Letters Daily

Appolinaire på film

Örebro Läns  Landsting - regionutveckling

buggat.nu

 

   

Senaste uppdatering 2 november  2005
 Layout: Emil Lundin© 2005
Redaktör: Bo Helgesson Tel: 070-5438675 , 019-296280 e-mail: Bo.Helgesson@tyfonmail.se

Ansvarig utgivare:  Bo Helgesson 
Tidningen Kajan ges ut med stöd från Örebro Kommun